kanskemin

Jag och kim har kommit fram till att dagens i-landsproblem är ris och couscous. De små "sakerna" hamnar precis överallt förutom på tallriken, och när man ska städa upp efter sig så fastnar de i minsta lilla vrå och kletar sig fast i disktrasan och så vidare. Nä usch, mer pommes frites till folket!

Jag vill ju sälja min pärla nu eftersom jag har köpt en ny bättre kamera. Och då tänker ju såklart alla "ja den där Johan har väl ingenting att komma med" (för nu har jag bestämt att ni tänker så), och då tänker jag "hmm, jag måste få folk att förstå att jag är en pålitlig liten pojke som tar väl hand om mina saker, så därför tänkte jag försöka förklara hur rädd jag har varit om min kamera.
     Ponera att du har ett ägg. Klas heter det, och du älskar det ägget mer än något annat (det spelar ingen roll om du är kille eller tjej). Klas bor i din vänstra bakficka, och anledningen till det är just den att Klas vill bo där, och eftersom du värnar så mycket om att Klas ska ha det bra, så får han bestämma, och bor därför där. Nu skiter jag i om just du har en vänster bakficka eller inte, för i min värld har du det, och för tillfället är det min värld vi lever i tills inlägget är slut.
     Om vi nu skulle tänka oss att Klas för det mesta befinner sig i den där bakfickan, förutom när du sover, för då är han ute och gör busiga saker, så förstår ni ju själva att man måste vara oerhört försiktig med honom för att han inte ska ta skada. Om nu Klas är lika gammal som mig, alltså 17 år, och alltid har bott i fickan, så innebär det att jag har varit väldigt försiktig genom åren, då hans skal alltid glänser lika fint som en nylackad Shelby Mustang GT från 67, och inte heller har en minsta lilla repa.
     Nu känns det som jag  har svävat iväg lite, men det jag tänkte komma till är i alla fall att om man är så rädd om ägget som jag försökte förklara för er i det här inlägget så börjar man förstå hur försiktig jag har varit med min kamera, och nu känner jag hur en del börjar tänka "ja men den där Johan verkar ju ta hand om sina saker, man kanske ska våga köpa hans kamera", och då tänker jag "jaa, det är ju självklart att du ska, för mer rädd om sina grejer än jag är finns det nog ingen som är.
     Nu var jag klar, men när jag ändå har skrivit det där kanske jag ska lägga upp en bild på pärlan också för att folk verkligen ska se hur fin den är, och börja tänkta impulsiva saker som "jag måste verkligen ha den där", och så vidare.

Till mitt inlägg under vill jag på särskrivning tillägga att om det skulle finnas något särskrivningsfel på min blogg så beror det på att jag gjorde det med flit, eller på att blogg.se har något problem med koderna, hihih.

Jag har kommit fram till att det är en hel del små saker, och stora, som jag går runt och stör mig på hela tiden. Därför borde jag göra en lista över alla dessa problem och se hur lång den listan blir. Jag tänkte försöka fylla på den varje dag, och det lär ju knappast bli något problem.

I-landsproblem som jag kan ha nämnt men som dök upp i huvudet på direkten är:

• Chips som är för små för att man ska kunna dippa.
• Att pensionärer alltid ( i alla fall 97% av gångerna) bor på översta våningen. Det är stört jobbigt eftersom jag jobbar inom hemtjänsten för tillfället.
• Jag tycker att särskrivning har blivit ett VÄLDIGT stort problem. Jag särskriver säkert själv någon gång vart annat kvartal, men försöker i alla fall att låta bli. Det är hur som helst oerhört irriterande att läsa i tidningen eller i bloggar där folk särskriver. För mig är särskrivning flera tusen gånger värre än vanliga stavfel.
• Att folk gör utmaningar på sina bilddagböcker. Jag har tvångstankar, så om jag läser att jag måste göra en viss sak "annars kommer någon du håller av att dö" till exempel, så får jag panik. Detsamma gäller kedjebrev och liknande. Jag tror dessutom inte jag är ensam om att tycka på det viset.

     HAH, vad skönt det är att klaga. Undrar om jag kan klara av att rada upp minst ett problem om dagen. Vi får väl se. Jag kommer säkert bli hatad för det.

Nu kanske ni tycker jag är lite onödig. Det tycker inte jag. Jag ville bara skriva ett kort litet inlägg där jag klargjorde för alla intresserade och ointresserade att det där med pannkakor är min grej det. Många kanske har fått en fel syn på pannkakor eller på annat sätt inte uppskattar dem (kanske på grund av jobbig eller dålig uppväxt, eller på annat vis liknande), och jag tänkte att i sånna fall skulle denna någon kunna höra av sig till mig så ska jag se till att den personen för all framtid kommer tycka att pannkakor är gott.
     Jag försöker att vara en ödmjuk person, men jag måste ändå säga att mina pannkakor är riktigt goda. En del har ju blivit tvungen att smaka på dem och hitills är det faktiskt ingen som har klagat. För de som fortfarande tvivlar ska jag kanske även nämna att jag kan kasta upp dem i en dubbel bakåtvolt för att sedan behärskat och kontrollerat få dem att landa platt och fint i stekpannan igen. Det sista sa jag bara för att undansky alla spår av tvivel i er, för mina pannkakor är faktiskt lite utöver det vanliga.

Sedan tänkte jag gnälla lite. Det är ju så att jag är förkyld och sjuk hela tiden. Det brukar faktiskt aldrig kunna gå en hel månad utan att jag blir dålig, och det är så irriterande, så om ni har någon anhörig som är medicinman eller indian får ni gärna höra med den om den möjligtvis har någon supermedicin som kan hålla mig frisk.

Idag var jag på Frösö Zoo med Kim, Elias och Julia. Det var kul. En sak som jag kom att tänka på idag är att när min far ska åka till stormarknader och handla, till exempel Coop, så kör han alltid in på parkeringen längst bort från affären. Sedan tar han första bästa lediga lucka och parkerar där. Jag brukar då klaga på att han alltid ställer sig så långt ifrån affären och får alltid höra att det beror på att det är så jobbigt att backa och fixa. Det är nästan så att detta kommer före mitt andra stora problem på I-landsproblemlistan (att chipsen alltid är krossade eller för små för att man ska kunna dippa). Det är så sjukt irriterande att gå från bilen mellan alla parkerade bilar i vad som känns som flera kilometer fram till affären bara för att min far inte orkar parkera närme, för att risken finns att det inte finns någon ledig plats eller att han måste backa. Är jag ensam om att tycka såhär?

Jag kanske är onormal, men jag längtar faktiskt tills skolan börjar igen. Det är så många man inte träffat under lovet och många nya som ska börja på skolan så det känns som det här året kommer bli sjukt bäst! Är dessutom riktigt pepp på att i alla fall försöka plugga på lektionerna, vilket jag inte klarade av förra året. Det måste ju betyda att jag har mer tid att göra ingenting på kvällar och helger, och jag hoppas att jag ska klara av det och är därför sugen att börja skolan för att se om jag kan klara av det.

Jag funderar på att framkalla alla bilder jag har på folk och sätta upp över en vägg på rummet. Bilder på vänner måste ju ändå vara bättre än någon tapet.

Om ungefär en vecka får jag ett nytt objektiv som är superbra. Då ska jag ut å spionera på folk och ta kort på alla som gör konstiga saker, så om du ska peta näsan bör du nog stanna hemma. Någon som vill ha fotosession med mig?